Gatufotografi är en form av dokumentärfotografi där fotografen och objektet befinner sig i verkliga situationer i offentliga rum såsom gator, parker, stränder, gallerior eller politiska möten.
Gatufotografi kräver dock inte närvaro av en gata, människor eller stadsmiljön. Traditionen med gatufotografi skiljer sig från till exempel press- och reportagefoto där man väljer motiv efter ämne. I gatufoto är det människorna i sig som är intressanta. Men det är egentligen missvisande att kalla det för gatubilder, det kan likaväl vara en nöjespark eller ett köpcentrum med mera.
Gatufotografi använder sig av den rena fotografins tekniker på så sätt att den visar upp en objektiv, ren bild av något, alltså inte manipulerad. Många av gatufotografins klassiska verk skapades under perioden mellan ungefär 1890 och 1975 och sammanföll med införandet av bärbara kameror, särskilt mätsökarkameror som använder småbildsformatet. Utvecklingen av allt mer avancerade och lätthanterliga digitalkameror, inte minst mobiltelefonkameror, har gjort gatufotografi populärt. I många städer arrangeras gatufoto ”i grupp”, så kallade fotopromenader som ibland samlar upp mot ett hundratal deltagare eller fler.
En fråga som väckts av gatufotografin är huruvida fotografers rättigheter bör stå över de avbildade personernas rätt till personlig integritet. En annan är gränsdragningen mellan autenticitet och arrangerade bilder.
Man kan söka efter ögonblicket, det där som bara händer just här och just nu.
Man kan söka efter upprepningar, som två personer med samma hållning eller med samma mössor.
Även humor, färg, ljus, form och detaljer kan vara sådant man vill använda sig av.
